Manhattangirl

New York City Life -

O M G :)

O M G! Å-magad å-magad å-magad! Så skulle man kunna sammanfatta denna dag. Helt jävla sjukt var det!

Först när vi kom på plats fick vi fylla i papper där man skulle skriva under olika påståenden, tex,

I understand that this acivity can lead to death. ____________________________ (sign here).

I realize that this activity can cause severe injuries. ________________________(sign here).

Och ca 7 sidor med liknande påståenden om att man inte kunde stämma dom om man dog. När det var avklarat fick vi en liten lektion om hur vi skulle bete oss i planet, i uthoppet och i luften. Jag övade lite nere på marken och kände mig störtsäker på alla rörelser hehe. Upp med hakan, svanka ryggen och upp med fötterna. Lät ju inte så svårt.... eller? När man hoppar ut från ett plan på 14 000 feet höjd så tänker man inte direkt på små teknikrörelser, man tänker "shit jag kommer dö" ungerfär.

.

Väl i planet sitter vi på långa bänkar och jag blev fasthakad på min hoppares framsida. Än så länge är jag lugn och förväntansfull. Planet är litet och skumpigt och om jag inte hade fallskärm på mig skulle jag varit rädd redan här. Men min hoppare fick mig lugn och vi satt och snackade lite.

.

Helt plötsligt sätter han på mig min mössa och glasögon och jag inser att planet har inte längre en dörr. Fuck! Jag sitter i ett plan utan dörr!!! Å längst fram i planet ser jag en kille i lysgul overall som ramlar ut, Skit! det är ju min kille som just försvann ut i molnen!! Såg så sjukt läskigt ut. Vad gör man nu liksom? Vi hasar oss framåt mot dörren och jag ser tjejen som satt framför mig störtar ut ur planet, Oh no, ingen återvändo nu.

Min hoppare säger åt mig att le mot kameramannen som sitter fast som en spindel utanpå planet. Yea right, le nu, jag kommer ju dö alldeles strax. Utan att jag vet hur det går till, så har jag hoppat ut genom planet. Vänta nu, är det inte lite sjukt att hoppa av ett plan, när man kan sitta lugnt och fint i det och dricka kaffe och läsa tidingar?

.

Nästa tanke jag kommer ihåg är, "Shit va fort det går! Oh no, jag kan inte andas. Och nu ska jag posa för kameran mitt i dödsångesten och andnöden!!". Men några sekunder senare kommer jag på hur man andas igen, jag slappnar av och inser hur sjukt jävla häftigt det är att flyga fritt fall i 8000 feet och 120miles per hour. Sån himla adrenalin kick kan man nog inte få av något sorts piller. Magen pirrar och jag känner en enorm lycka. Jag kan posa och leka runt lite med min hoppare. Då helt plötsligt känns det som att jag sugs upp av himlen som i en orkan eller nåt, han har dragit i tampen till fallskärmen. Jag åkte inte upp, men eftersom kameramannen åkte ner så snabbt kändes det som jag åkte upp.

.

Nu infalller en extrem tystnad, och vi svävar sakta runt högt uppe i luften. Han visar mig vart Manhattan ligger, och långt, långt bort skymtar jag den enorma staden. Men här uppe är det fantastikt lugnt och tyst. Han frågar om jag vill styra, men jag tackar vänligt men bestämt nej. Jag ville bara hänga där och chilla. När vi närmar oss marken så börjar han svänga och grejja som attan, och jag som inte tål att snurra börjar må illa. Jag säger att han måste sluta snurra, men han snurrar lite till. Landningen gick bra, jag landade till och med stående. Jag ser Sally sitta på marken en bit bort. Han är också snurrig. Vi traskar bort till ranchen och sätter oss. Nu börjar jag må skit-illa. Jag måste kräkas! Jag springer in bakom ett träd och kräks. Sen känns allt bra igen hehe.

.

Vi fick våra kort och videos på en gång, och sen åkte vi och åt pizza. Efter maten mådde jag mycket bättre, tror att jag ätit för lite innan hoppet. Jag var ju rädd att må illa, så jag åt inget. Men det blev motsatt effekt.

.

Nu är vi hemma igen, och jag kollade just på filmen. Jag är så sjukt stolt och glad att jag hoppade! Detta var en upplevelese jag inte kan jämföra med någon sorts karusell jag nånsin åkt. Det var helt jäkla underbart, fantastiskt och hel-läckert! Vilken känsla säger jag bara. Precis när jag stod vid öppningen på planet tänkte jag "jag måste ju fan va dum i huvudet som hoppar ut från ett plan på 14 000 feet höjd frivilligt", men när jag väl var i luften och föll fritt så var det den mest underbara känslan EVER!

.

Tack kära Sally för att du tog med mig på denna oförglömliga dejt! Love you sweety!

Oh Malle, vad häftigt det låter! Jag är så glad för din skull ( och att du överlevde) Kraaaam mamma

Häftigt !!!!!!!!!! Men jag har aldrig sett att någon någonsin fått hoppa i t-shirt. Var det inte kallt där uppe??

Det var en väldigt bra beskrivning, jag vet precis hur det känns (men jag spydde inte)!! Kram

Det var verkligen skithäftigt!!

Man fick välja om man ville ha overall eller hoppa i sina vanliga kläder, och dom sa att det var inga problem för det var varmt igår. Keri hoppade i shorts och tshirt till och med.

Gud vad coolt. Jag satt o log under hela tiden jag läste ditt inlägg. Jag har alltid sagt att jag hellre hoppar fallskärm än bungyjump tex. Personligen skulle jag tycka den pinsamma tystnaden som kan uppstå med en ny människa om man ej har nåt att prata om. O sitter han ihop med mig kan man inte direkt komma ifrån haha. Visserligen kanske man pratar om fallet eller nåt haha. Grymt gjort iaf =)

Tack för en mkt underhållande beskrivning av ett fallskärmshopp!! Modig du är som inte bangade! (med tanke på alla dina tankar!) Härligt!
Kram May-Len