Hello Raccoon Baby!

När jag var och tränade förra veckan så sprang det en hund lös på arenan utan ägare inom synhåll. Han verkade ganska lugn, han sprang bara runt och sniffade lite här och där. Efter en stund ser jag dock att han börjar springa i cirklar och skälla, och jag hör någon som skriker med en pipig röst. Jag springer från längdhoppsgropen bort till hunden för att titta vad han håller på med. Då ser jag världens sötaste lilla tvättbjörnsbebis som sitter livrädd och skriker medans hunden hugger den och kastar runt med den. Jag får panik och försöker skrika på hunden, men han lyssnar inte. Jag börjar knuffa på hunden, men han är superstark och rör sig knappt ur fläcken. Då kommer Sal som tur var springades och får tag i hundens halsband, och sliter bort honom. Den lilla tvättbjörnsbebisen sitter orörlig i flera minuter, innan han försiktigt haltar iväg mot fotbollsplanen. Den lilla bebisen var sjukt söt! Jag höll mig en bit ifrån, för man ska ju inte röra vilda djurbebisar, men jag ville hemskt gärna ta med honom hem :)
Jag fick nöja mig med att rädda hans liv och ta ett kort :)
Sal höll hunden i typ en halvtimme för att se om någon ägare dykt upp, och precis när vi tänkte ringa polisen kom det en skamsen ägare som saknade sin bortsprungna hund...

Lag-SM kval i Göteborg

I söndags var det Lag-SM kval i Göteborg. Nyss hemkommen, jetlagged och med 5 timmars bussresa i benen förväntade jag mig inga stordåd, och när vädret visade sig från sin sämre sida så var det svårt att motivera sig. Trött, kall och seg ställer jag mig på ansatsbanan i tresteg. Jag får på 12.35 i första, och ingenting gjorde ont iaf:)
Sedan avvaktar jag de andra hopperskorna. Jag hade fördelen att hoppa sist, så jag kunde ha kontroll på fältet. Och när det visade sig att ingen hoppade förbi mig, så avstod jag vidare hoppning.
Jag åt lite mat mellan grenarna och kollade på mina lagkamrater som kämpade i sina grenar. Jag drömmer mig bort lite och helt plötsligt är det bara 45min kvar tills längden börjar. Hoppsan, nu måste jag värma upp!
Jag värmer upp och det känns ändå hyffsat, även om benen är sega. Jag hinner inte göra något hopp i gropen innan tävlingen börjar, vilket jag alltid gör annars. Jaja, det får gå som det går i första tänkte jag. Jag startar ansatsen med de ganska tröga benen, springer och tänker för mig själv "inte övertram, inte övertramp". När jag landat vänder jag mig om och ser en vit flagg. Pustar ut lite och vänder mig för att gå tillbaka. Det kändes inte som nåt superhopp, kanske någonstans runt 5.70 tänkte jag. Jag börjar ta på mig överdragskläderna när jag sneglar mot resultattavlan. Där står det 6.13! "Va? var det jag som hoppade det?". OMG, det verkar så, för Lasse gör tummen upp från läktaren.
Jösses, personligt rekord i godkänd vind! Jag fattar ingenting. Vad hände? Hur kan jag slå personligt rekord under de förhållandena som var? Ingen aning hur det gick till, men kul var det. Jag hoppade även 6.06, så det var inte bara en tillfällighet. Undrar hur jag ska ladda för nästa tävling? Är 3 timmars sömn per natt, en 5 timmars bussresa på morgonen, 13 grader, duggregn, och hamburgardieten en månad ett framgångsrecept mån tro?
.
Från Friidrott.se

GRADUATION

 
Draddy Gym hade förvandlats till något helt annat än en friidrottsbana. Pappa och Mamma var nästan först på plats, i den snart sprängfyllda hallen. Här ska nämligen 500 studenter med 4 anhöriga var sitta snart.
Jag tar emot mitt Diploma och skakar hand med skolans President.
Jag och Tobbe
Class of 2011! "Malin Marmbrandt - Graduating Magna Cum Laude" sa dom i högtalarna när jag gick upp på podiumet. Magna Cum Laude förklarar vilket betyg jag hade.
 
I folkvimlet.
Mina älskade föräldrar.
Manhattan College - Im gonna miss you!!!